Midsommardrömmen... (Egen bild)
"De värmländska brukstraditioner, de vårda vi alla minsann bam bam bam
Vi har våra bruk och patroner, och supen den tar vi ibland bam bam bam
En Vämlandspojk han kan
Ta supen som en man
Och i supen i strupen som glupen den försvann
Och mera vill han ha
Kan ej för mycket ta
En värmlandspojk blir aldrig full, nej han blir bare' gla'!"
(Värmländsk nubbevisa, mel. "Tre trallande jäntor")
Vi har våra bruk och patroner, och supen den tar vi ibland bam bam bam
En Vämlandspojk han kan
Ta supen som en man
Och i supen i strupen som glupen den försvann
Och mera vill han ha
Kan ej för mycket ta
En värmlandspojk blir aldrig full, nej han blir bare' gla'!"
(Värmländsk nubbevisa, mel. "Tre trallande jäntor")
Det slog aldrig fel: år efter år, the same procedure as last year! Hans redan högt uppdrivna marchtakt ökade ytterligare, och plötsligt var han försvunnen. Fast vi visste ju att han redan satt ute på udden i den sjunkande solens glans med blicken riktad mot festplatsen. När vi kom fram till bergknallen förstod vi vad som skulle komma, och mycket riktigt, snart kom de förlösande orden som tecken på att festen kunde börja:
"Titt, titt, ä dä inte grant?" Han såg på oss med glädjestrålande blick, och vi visste att det var lönlöst att protestera. För övrigt hade han ju rätt, det var grant! Sedan kunde väl en och annan av oss andra tycka att han borde ha sett sig mätt på sin födelseort under årens lopp, eftersom han inte blivit mer fjärran bosatt än fem kilometer därifrån. Att han upplevt det som fyrtio år i exil var det dock ingen av oss som tvivlade på. Hans hustru, som var född fem kilometer åt andra hållet, upplät en resignerad suck. I det ögonblick framstod hon som sinnebilden av tapperhet.
Dragspelsmusiken hade redan stämt upp bortifrån dansbanan och ackompanjerades av motordunk från anländande båtar i sundet, måsskrin och vågskvalp mot gråbergshällen.
"Nu tar vi ôss en!", sade han bestämt, och utan att invänta svar stack han ner näven i Domuspåsen och halade upp buteljen, ölburkarna, muggar och en ring med hackkorv. (Gudarna skall veta att jag har svårt för hackkorv, men jag höll god min. Vad gör man inte för en mugg fickljummen renat och en burk varm öl?) Så föll hans blick på mig.
"Fan, ä du inget i taga du?", sade han anklagande. Jag kände mig orättvist behandlad, jag var visst i taga, intygade jag. Jag kisade i motljuset - det kunde lika gärna ha varit Bombi Bitt i PRO-version som satt där och såg på mig. Modstulet svepte jag drammen och tuggade i mig hackkorvsskivan, men spottade trotsigt ut skinnet.
"Nej, nu går vi pôjker!", sade han med all den pondus som endast den som varit lagledare i ett divisionfemlag i fotboll kan ha. (Damerna innefattades också generöst nog i detta "pôjker", för det fanns inget damlag i fotboll på orten, vilket gjorde honom lite vilsen i ordergivningen.) Snart vandrade vi över bron som några årtionden tidigare knutit samman två främmande världar, innan dess hade kulturutbytet skett med en av vägverkets gula färjor. Vår vän vinkade glatt åt tutande bilar och baskerförsedda cyklister som hukande i den höga hastigheten susade förbi oss nedför färjbacken.
"Fan va ja ä full!", ropade en glad cyklist, och som för att understryka sanningen i detta for han över räcket och ner bland sprängstenen. Vi rusade fram för att hjälpa stackaren upp, men han ropade avvärjande: "nä, låt mig ligge ni, ja ska snart ikôll ändå!" (hommage till Elis i Taserud, för den som kan sina historier...)
Väl framme vi festplatsen ropades det från alla bord att "kom och sätter er här!" fast det var fullsatt redan. Vårt sällskap spreds för vinden, och jag hamnade vid ett bord där jag kände en del tidigare och resten genast. Det var gamla pappslöjdskollegor som jag inte sett på trettio år, trötta kusiner och turistande belgare i en enda röra. Och så alla dessa huldror, som bara blev grannare och grannare för varje hutt!
"Tar jag en till så är jag förlovad", tänkte jag resignerat, men drack snällt ur den framsträckta pluntan. Hon som höll den i ett fast grepp hade ögon som enbär och visade sig vara som en förrymd iller på dansbanan. Jag blev omedelbart kär, vilket varade ända till dess jag trampade henne på tårna i "Amore Scusami". När vi lämnade dansbanan åt varsitt håll såg jag vår färdledare svepa förbi med något blont i sommarkjol. Inte för jag vet hur det gick till, men plötsligt var han förvandlad från Bombi Bitt till Calle Schewen.
Strax efteråt kändes det som en stor ostkupa sänktes ner över mitt huvud, och jag minns inte alla detaljer, eller rättare sagt, jag minns vissa detaljer, som hunden som förväxlade mig med de andra träden i dungen, och att det var kallt i vattnet i diket. Strängt taget var det väl som vilken midsommarafton som helst, vad jag kan erinra mig. Och som vanligt hann vår värd i fatt mig på hemvägen.
"Så här roligt har jag inte haft sedan förra året!", sade han bestämt. "Men nu vänder det!", tillade han dystert. Midsommarnattens melankoli hade kommit oss till mötes på skogsstigen.
Om du som detta handlar om råkar läsa det här så vill jag passa på att önska dig och alla andra en härlig midsommarafton. Tyvärr kan jag inte vara med er i år, men du skall veta att jag tänker på dig i morgon, som är din dag, det är bara så! Midsommardagen är en helt annan historia....
Åh Peter, vilken UNDERBAR berättelse! Full av färg och humor.
Trevlig Midsommar!
Varma hälsningar
Lillan
Hej Lillan!
Jag blev riktigt glad över att Du gillade min lilla betraktelse! Eftersom det inte blev någon resa av över midsommar i år försökte jag rekapitulera hur det brukar gå till på våra möten...
Ha nu en riktigt fin midsommar borta i Cornwall!