Den mystiske Muska

"Muska"(Egen bildlek.)

Professor Gustaf von Dübens namn förknippas av många med den märkliga forskningsfältet kraniologin, där Sverige dessvärre var något av ett "föregångsland". Man mätte inom denna "vetenskap" skallar på ett sätt som man väl bara ser på hundutställningar numera, och delade upp oss i grupper av "långskallar" eller "kortskallar". Forskningsobjekt i form av kranier införskaffades på sätt som vi idag finner minst sagt stötande.

Man gör det dock alltför enkelt för sig om man ser von Düben som rakt igenom knäppskalle, för att använda ett uttryck besläktat med ovanstående. Han var bl.a. professor i anatomi, läkarsällskapets sekreterare och en vittbefaren etnograf. Inte minst intresserade han sig på gott och ont för samerna, och tillsammans med sin hustru Lotten företog han omkring 1870 några färder till Lule och Pite Lappmarker, där hustrun tog vad som anses vara bland de tidigaste fotografierna av svenska samer. Detta redovisades i boken "Om Lappland och lapparne", och en bok med Lottens fotografier från resorna finns fortfarande i bokhandeln. Det var också hustrun som i privata brev till väninnor inom Svenska sällskapet för antropologi och geografi berättade om en märklig expedition till de värmländska finnskogarna som paret företog tillsammans med några andra personer. Denna skröna hade förmodligen gått förlorad om inte L.M. Widéen fått tag på berättelsen och skrivit ner den i sin bok "värmländsk mystik".

1880-talets augustiresa till Lekvattnet företogs till största delen till fots, där så gick använde man sig av hästskjuts. Professor von Düben hade fått tips om att befolkningen i denna avlägsna del av Värmland uppvisade likheter i traditioner och utseende med samerna, och förmodligen var det huvudsakliga syftet med resan att utröna sanningshalten i detta påstående. GvD fann dock snabbt att ortsborna var tystlåtna och osällskapliga, och de hade inget som tydde på samiskt påbrå. I själva verket var de inte ens intresserade att tala om sina mer påtagliga finska rötter, man traderade inte längre det finska språket, och "det föreföll påtagliga tecken till assimiliering", för att låna Widéens ord. När von Düben påstod att han hört talas om att det fanns "lappfinnar" i bygden mötte han ingen reaktion, förrän en kväll då en "finngumma" infann sig vid ingången till tältet och berättade att hon kände en "lappgubbe" som hade förmågan att gå utanför sin egen kropp och beskriva händelser som skedde på avlägsna platser. Man hade gjort ett genombrott!

Nästa dag begav man sig så i väg på en milsvida vandring genom en urtidsnatur, måleriskt beskriven av Widéen. Först framåt kvällen nådde man via en färd över en "bottenlös" tjärn, skogspartier bestående av förvridna spöklika stammar och ren urskog fram till en koja sammanflätad av riskvistar och jord. Finngumman gick ensam fram till kojan, och först efter någon timme återvände hon i sällskap med Muska - nåjden! Muska berättade att han var 76 år, och att han i mer än tio år företagit vandringar i gränstrakterna mellan Dalarna, Norge och Värmland. Till en början var den gamle samen misstänksam mot von Düben och hans sällskap, men när professorn briljerade med sina kunskaper om samisk kultur och även förklarade att han inte sympatiserade med prästernas negativa syn på samisk naturreligion blev Muska mer meddelsam, och delgav von Düben mycket av sina egna kunskaper. Det hela slutade med att Muska plockade fram en trolltrumma, och invigde von Düben i vad de olika symbolerna på trumskinnet innebar och vilka gudar de representerade.

Sällskapet slog läger en bit från Muskas koja, och i fortsättningen var det bara von Düben som fick komma fram dit. Muska förklarade att om von Düben kom dit och fann honom livlös skulle han låta honom vara, Muska befann sig då bara i ett tillstånd som påminde om skendöd. Detta var också vad som faktiskt inträffade, men von Düben kunde inte låta bli att försöka att få liv i den gamle, och lyckades till sist. Muska satte sig upp och rörde sig som i kramp, medan han sammanbiten viskade: "Du skall låta bli skallarna!" Därefter redogjorde han på ett mycket detaljerat sätt om hur det såg ut i forskarsalarna, och varnade von Düben för att fortsätta med verksamheten, som annars skulle leda honom in i döden. Muska vägrade att ta emot någon ersättning av professorn, men lovade att han ofta skulle gå ur sin kropp och besöka honom.

Några år senare (1885) kom en av von Dübens assistenter in på hans kontor på Karolinska Institutet och förklarade att det satt en kortväxt same ute i väntrummet. von Düben tittade ut och såg sin besökare, och återvände in på kontoret, samtidigt som han bad assistenten visa in honom, men då var besökaren redan försvunnen. Efter att von Düben gått i pension påstod sig flera av hans forna kollegor ha sett en liten same vandra runt i lokalerna. När Gustaf von Düben fick vetskap om detta skämtade han bort det hela, men uppmanade samtidigt personalen att ha uppsyn över kraniumsamlingen. År 1891 sågs besökaren för sista gången, och samma dag utbröt en eldsvåda som ödelade hela skelett- och kraniesamlingen på Karolinska Institutet. Den 13 juli 1892 påstod en mjölkerska på von Dübens gods Nysund att hon sett en liten lappgubbe stå och röka pipa under ett av fönstren på huset. Den påföljande dagen insomnade von Düben...

Denna berättelse kan som sagt läsas i en betydligt mer utförlig form i L.M. Widéens bok "Värmländsk Mystik" från 1982. Och vad har hänt sedan kraniologin förvisats till den historiens skräpkammare där den hör hemma? Jo, dessvärre finns det ännu i denna dag skelett av bl.a. samer i samlingarna på flera svenska museer och institutioner, ett pinsamt faktum som man bara kan önska löses på ett värdigt sätt så snart det bara går!

(Från Enrum, juli 2007)