Se, nu tittar lilla solen in igen!

Just one of theese days... (egen bild)

Dag 1:

Morgonen gick i krissamtalets tecken. Bleka, hålögda och med tydliga tecken på chock återvände de, semesterfolket - de verkar att ha upplevt något fasansfullt därute! Allt medan solen sken som sällan annars utanför fönstret berättade de sina märkvärdigt likartade sommarupplevelser.

"Ja, å då när vi lade till i Varberg så satt vi redan till knäna i vatten när skuren kom -men jag klagar inte! - så det ju gick ju inte å ligga i båten, utan vi tänkte ta in på hotell. Men när jag rusat till bankomaten så fungerade inte mitt kort för det var upplöst av saltvattnet - men jag klagar inte! - så den natten tillbringade vi under en uppochnervänd eka å de hade väl varit mysigt om det inte varit för mördarsniglarna - men jag klagar inte! När vi skulle lägga ut andra dagen så lovade SMHI max sju sekundmeter men när vi kommit ut i farleden blåste det tretton så seglen kunde vi ju glömma å bensin hade vi inte kunnat köpa för kortet fungerade ju inte - men jag klagar inte! Vi drev i land på en udde som nog kunnat vara fin, men gräset var fullt av fästingar, så vi fick sitta på varsin sten ute i vattnet den natten - men jag klagar inte, det kunde ha varit värre, å det blev det ju sen då..."

Då tänkte jag i mitt stilla sinne att "ni som har haft det så bra, kunnat njuta av väder och vind i Sommarsverige, medan jag suttit på kontoret, och haft så lite att göra att jag hunnit läsa ur Expressens alla sommardeckarbilagor, medan regnet smattrade mot fönstret, hur jobbigt har det inte varit för mig?" Vad då, jag klagar väl inte?

"Heatwave" (eget)
Dag 2:

Dagen började som gårdagen slutade, ur varje tjänstemannamodul hördes djupa suckar från de återkomna, och till morgonfikat reste sig kamrer Carlsson och deklamerade Södergran med darrande stämma:

"Nu kommer sommaren igen över ängarna.
Caltha palustris dricker av bäckens skum.
Klyftorna äro fulla av dimma.
Höglandets gudar spela sin svårmodiga pipa.
Den som förstod deras sång är borta.
Den, vars själ var svårmodig som ljuset, som irrar på höjderna,
har gått långt bort över berg och hav".

På väg tillbaka från den kombinerade kaffestunden och likvakan över semestern såg jag att den annars så uppspelte Globerg inte ens orkat släpa sig ur sin cell för att delta i sorgestunden. Han var genomskinligt blek där han satt och stirrade ut mot den senfärdiga sommaren.
-Hur är läget?, frågade jag trevande.
-Braaa, svarade Globerg, utan att bemöda sig om att låta trovärdig.
-Dålig solsemester?, försökte jag. Globerg såg på mig med mord i blick.
-Du, jag har varit i Rumänien, sade han sedan. Sol varje vaket ögonblick...
-Underbart!, jublade jag.
-Förtitre i skuggan, luftkonditioneringen utslagen, ismaskinen trasig, ölen slut, gräshoppssvärmar i skuggan. Jag tillbringade semestern med att söka svalka i hotellets potatiskällare! skrek Globerg och stirrade förvirrat på mig.
Han svalde och fortsatte:
-Och när man kommer hem sitter dom förbaskade gnällspikarna och ojar sig för lite regn - det är ju det som är svensk sommar! Nej, nästa sommar skall jag sitta på balkongen och lägga patiens och dricka vattenskadat och jubla över varenda regndroppe jag ser...

Under eftermiddagen blev jag inkallad till vår facklige företrädare, som hävdade att jag uppträtt osolidariskt genom att inte ha ta ut någon semester och sålunda undandragit mig det allmänna lidandet. När jag stängde dörren efter mig på väg ut hörde jag honom gorma efter mig att "hur skulle det se ut om folk i det här landet inte tog någon semester? Tänk jävligt noga på det du!"
Det var efter det jag gick in till chefen och bad att få jobba nattskift, som den förste någonsin på vårt kontor.

P.S. Alla likheter med verkligheten undanbedes!