Kusk-Kalles dotter

Emma - romantiker, sosse, trettonbarnsmor och bandyfantast

Min farmor Emma Nilsson föddes den 21 februari 1874 på Dömle i Nedre Ullerud. Hon var dotter till kusken där, Karl-Johan Nilsson ("Kalle Kusk") och hans hustru Anna Cajsa Pettersdotter, mjölnardotter från Dömle. Karl-Johan tjänstgjorde på Dömle i 48 år, och han och Anna Cajsa satte tre barn till världen, av vilka Emma var yngst. Hennes äldste bror Karl Fredrik kom att emigrera till Amerika och blev kvar där, medan mellanbrodern Johan Victor så småningom bosatte sig i Karlstad. Han hade då tagit sig efternamnet Ljung.

Brukspatron Carl Elis Andersson drev Dömle från 1853 till sin död 1896. Under hans innehav nådde Dömle sin blomstringstid, även om Andersson under mitten av 1880-talet fick lägga ned stångjärnshamrarna på grund av de dåliga konjukturerna. Sågverksrörelsen och de två kvarnarna drevs dock vidare med gott resultat. Andersson var en mycket demokratiskt sinnad arbetsgivare, och stämningen på herrgården kan närmast betecknas som familjär. Kanske var det därför som Emma aldrig tycks ha drabbats av samma respekt för överhöghet som andra uppväxta i liknande patriarkala miljöer?

Emma Nilsson gifte sig i januari 1894 med hyttarbetaren Per Gustaf Lan(d)gren från Långbanshyttan, men först i juni samma år flyttade hon till maken. Paret fick dock bara några år tillsammans, eftersom Per Gustaf avled redan år 1896, efterlämnande den då 22-åriga Emma med två små barn (sönerna Ivar och Per, som syns på bilden i ingressen).

De därpå följande åren i Emmas liv har jag inte kunnat utforska, men självfallet måste hennes tillvaro som ung änka och trebarnsmor ha varit svår! Ett tredje barn, Lisa, tillkom alltså under den här perioden, men Emma valde att aldrig avslöja vem som var barnafadern. I en efterlämnad dikt- och receptbok finner man i alla fall att hon återvänt till Dömle, och de få dikterna skrivna med sirlig handstil ger en bild av en Emma långt från den kraftfulla kvinna hon senare kom att utvecklas till. Fast studerar man de samtida bilderna ser man nog det där bestämda draget kring munnen som går igen på bilder av Emma på äldre dagar!

Emmas efterlämnade dikter var enligt tidens sed romantiska, men den som har vetskap om hennes dåvarande livssituation kan inte låta bli att gripas av dem. En av dem heter "Vi otacksamma".

Otacksamma mot allt
skåda vi livet kallt
redan med ungdomen öga.
Allt som är ljuvast och störst
skattas för stunden föga
vinner som minne sitt värde först.

Nog kan man väl ana en viss smärta hos Emma efter det korta äktenskapet med Per Gustaf, som säkert var hårt och strävsamt, och där kanske mycket av som borde ha sagts förblev outtalat? Ännu tydligare framstår det i en dikt tillägnad sonen Per 1898:

Tag vara på din tunga väl
ett elakt ord så lätt är sagt
O Gud, det var ej illa ment!
Men vännen det på minnet lagt.
O älska då Du älska kan
O älska då Du älska får
ty en gång kommer dock den stund
Du klagar vid den käres bår.
Men han, han hör ej mer din bön,
Du famnar honom aldrig mer.
Han kan ju icke svara dig
att han sin tillgift gärna gör.

Tyvärr är flera blad klippta ur häftet, så att endast radinledningarna syns. Bland annat finns det ett par sidor på franska, dock med annan handstil, och förmodligen skrivna av någon av Carl Elis döttrar. Recepten bär liksom dikterna även de tecken på herrgårdslivets romantik och sötma - det är stor övervikt av tårtor och kakor, även om "fattigbröd" också beretts plats.

Så småningom träffade Emma arbetaren Karl August Karlsson Funke, född i Väse 1877. Karl August, son till dagkarlen Karl Svensson och hans hustru Johanna Pettersdotter, var näst yngst i en syskonskara på sju, där övriga barn alla var flickor. Året innan Karl August föddes dog dock tre av flickorna inom loppet av tre dagar i scharlakansfeber, en sjukdom som enligt dödboken för det året krävde minst 47 offer bland Väses yngre innevånare. Med facit i hand kan man nog vara tacksam för att inte Karl August föddes ett år tidigare...

Något år in på 1900-talet kom Kalle och Emma till Slottsbron i samband med att sulfitfabriken där startades, och Kalle fick arbete på vedupplaget. Sin första bostad fick paret i mejeriet mellan Espings magasin och Gruvön på Gamla Slottsbron. Senare flyttade de till "bruket", där de först bodde i arbetarbostad nr 2, mitt emot pumphuset. Deras lägenhet bestod av ett rum och kök på bv plus ett gavelrum på vinden. Därefter kom de till "Honolulu", där de också disponerade två rum och kök. Paret fick tillsammans tio barn till de tre som Emma hade med sig i boet, och alla kom att leva till vuxen ålder.

Emma var nu en kvinna med pondus, och i synnerhet de fem döttrarna hölls ständigt i sysselsättning, främst med städning och matlagning. När Kvinnoklubben på bruket bildades 1932 var hon "självskriven i styrelsen" enligt en tidningsnotis, och hon ägnade klubben ett "aldrig bristande intresse", enligt samma källa. Emma kom dessutom att bli initiativtagare till Eds blomsterfond.

Utöver sitt politiska intresse var Emma mycket intresserad av bandylagets framfart - inte så underligt kanske, då två av sönerna spelade med ortens stolthet, de allsvenska "blåtomtarna". En i släkten ofta återberättad episod var när ett av barnbarnen (min äldste bror) hade fötts samma dag som pappa spelade en viktig bandymatch. När en av grannfruarna frågade "vad det blev" fick hon till svar att "det gick bra, det blev 2-1 till Slottsbron". (Det blev alltså en son också...)


I ett brev från nyårsdagen 1930 till dottern Hanna, som vistades i USA i många år, kommer man nära den mångfasetterade Emma. Förutom sedvanliga nyheter från bygden och lite väderprat skriver hon om världspolitik ("Jag hör i ditt brev att Isidor är arbetslös. Ja, det är rykten som förmäler från alla håll, från hela världen, en akut arbetslöshet, men blir det inte mer än tre veckor går det väl an"), bandy förstås ("Karin kom nu inspringande och talar om att Slottsbron vann med 6-1 mot Mariehof. Ja, nu får jag väl sluta för denna gång"), men det hanns även med några rader som kanske ger en bild av Emma själv ("håll modet uppe det är det bästa, fysiken är underlagd viljan, och var mycket ute i det fria, ty den bästa medicinen vi får är den som utlämnas från Världsalltets stora apotek"). Brevet är visserligen undertecknat av Kalle, men den drivna handstilen och dess innehåll avslöjar att det är Emma som skrivit det.

Men den 2 juli 1949 räckte inte viljan längre till ens för Emma, som insomnade lugnt och stilla hos en av döttrarna. Då hade Karl August avlidit två månader tidigare, och typiskt var Emmas osentimentala avskedsord när ambulansen hade hämtat honom: "Ja hej då, Funke!". De sågs aldrig mer, men vilar nu tillsammans på Eds kyrkogård. Fabriken är sedan länge nerlagd, och från den stora familjen på tretton barn finns endast några enstaka ättlingar kvar i kommunen. Liksom för många andra släkter från bruksorterna kommer familjeanknytningen inom någon generation att vara ett minne blott.

Emma på 60-årsdagen, med döttrar och svärdöttrar.

Källor:
Gudrun Ulfhake: "Livet på Dömle" (Wermlandica 1985)
Familenotis Värmlands Folkblad
Kyrkoarkivalier
Emmas dikt- och receptbok
Brev från Emma till dottern Hanna.

(Omarbetning av egen artikel i VärmlandsAnor 1997:3.)


Kommentarer:

eivor said...

Jag tycker att Du gjort en fin sammanställning av Emmas liv,
Jag önskar att jag kunde få ihop några sådana historier om vissa släktingar.
Felet med mig är att jag alltid fattar mig så kort.
Jag saknar "Min släktsaga" som gick på TV.
Det var en höjdpunkt.
God Natt Eivor
11:16 PM

Ptr said...

Att fatta sig kort är absolut inget fel! Jag skrev om den här berättelsen eftersom jag haft den i mitt släktprogram men råkat ta bort den, så det blev två flugor i en smäll nu.
Egentligen är den väl lite för lång för att vara med i bloggen...
Javisst är "Min släktsaga bra" - hoppas programmet kommer tillbaka!

God natt själv!
Peter
11:23 PM

smulan said...

Vilken fin och sammanfattande historia, Peter! Din farmor verkar ha varit mycket duktig.

Tänk, vad kvinnor var duktiga förr. Jag beundrar dem verkligen. Min mormor hade också 13 barn - i en liten stuga på ett rum och kök. Inget vatten, tvätt i sjön och ständigt hårt arbete.

Jag ska fundera på släkthistorier jag också...
6:03 AM

Ptr said...

Ja, det är lite trist att kvinnor som din mormor och min farmor fått glida in i tystnaden utan uppmärksamhet, när männen i deras generation setts som delaktiga i framväxten av det moderna Sverige...

Hoppas verkligen att Du gör slag i saken och skriver ur din släkts historia! När jag själv tog reda på sådant jag inte visste om min farmor (jag har inte hade några personliga minnen av henne) fick jag lära mig lite mer om min egen historia samtidigt. Dessutom gjorde jag det i grevens tid, för de som delade med sig av sina minnen är alla borta nu, och allt går ju inte att återskapa med hjälp av arkiv och album.
7:42 AM

smulan said...

Kan tillägga att min farmor hade 11 barn, levde under lika små omständigheter och var lika fantastisk. Jag har skrivit lite korta sammanfattningar om dem på min hemsida, men jag skulle vilja göra en lite bredare släkthistoria om dem också. Hoppas det blir nån gång....
Farfar och morfar bidrog absolut på sitt sätt, men jag anser ändå att det var kvinnorna som drog huvudlasset.
9:01 AM

Ptr said...

Apropå det där med barnrikedom så får det mig att tänka på den gamla historien om hon som tyckte att "dä ä så olika mä barn - somlige har mange barn å somlige har bare trettan".
10:29 AM

Ptr said...

Måste bara få berätta om slumpens lek med oss människor! Igår kände jag mig inspirerad att förse min syskon med lite gamla släktbilder, och kopierade då flera bilder på Emmas mor Anna Cajsa - det måste vara flera år sedan jag hade framme de bilderna senast! Idag fick jag mail från en person som forskar åt en väninna om en bror till Anna Cajsa. Brodern dog i smittkopporna 27 år gammal, som jag tills nu trott barnlös...
Forskaren hade inte hittat mig genom raderna på bloggen om Emma, utan fått fram uppgifterna en annan väg. Nog är det konstigt att det helt oförmodat skedde något på just den linjen! Det är väl just det som kallas "serendipity", och som vi släktforskare råkar ut för ibland...
2:27 PM

smulan said...

Ja, sånt är märkligt! För en tid sedan tittade jag på en ana som dog ung -i 20-årsåldern - i TBC. Det visade sig att han hade gift sig två månader före sin död - troligtvis för att det visat sig att hans blivande hustru väntade barn. Den unge släktingen hade alltså ett barn - som visade sig vara en son. Sonen, modern och hennes nye make emigrerade så småningom till Amerika. Tyvärr har jag inte hittat dem ännu men jag söker vidare...
4:45 PM

(Inlägget ursprungligen i Enrum.)