Bearbetad bild från "Ankara", Wikipedia.
Fredagseftermiddagarnas fikarast på jobbet tenderar att bli en allt mer bisarr företeelse. Veckans uppdämda behov av obehärskat ordlekande brukar resultera i en sällskaplig vitsmassaker, vilket sägs vara främsta orsaken till att allt fler skrämda kollegor föredrar att jobba hemifrån på fredagarna.
Fast även vi har våra stunder av seriositet och eftertanke! Idag var ämnet underliga kurser vi har gått, och det visade sig att vi hade en gemensam sannsageskatt att dela med oss av. Själv bidrog jag med att redogöra för en händelse som etsat sig fast i mitt minne fast det säkert är ett kvartssekel sedan den hände. Eftersom jag nu ser chansen att plåga fler med denna berättelse så kommer den här i skriftlig form.
Vi var en samling mer eller mindre påkostbara småledare som kallats till en mycket ambitiös kursvecka i Stockholm. En av våra föreläsare, här kallad Stig, var psykolog (enligt vad det påstods), och han skulle under flera dagar bland annat tala om krishantering, vilket på den tiden inte alls var ett lika känt begrepp som idag.
Redan tidigt under måndagen började det barka åt skogen. Vår föreläsare började slira allt mer i talet, och efter att ha skickat ut oss på två täta fikaraster, varav den sista var så spontan att kökspersonalen inte hade något kaffe att bjuda på, så kom han timme tre synnerligen oväntat in på ämnet manlig självbefläckelse. Denna föreläsningspunkt vägrade Stig sedan att lämna så länge han hade ordet, vilket visade sig bli betydligt kortare än vad han tänkt.
Ingen av oss strebrar kunde se att ämnet ingick i kursplanen, och vi började skruva oroligt på oss. Några trodde att det hela var ett psykologiskt test för att se hur vi skulle reagera som grupp, medan resten, en överväldigande majoritet, viskade att mannen kort och gott var full. En kille som stod på god fot med kursorganisationens rektor gick ut och lånade en telefon i receptionen - detta var innan mobilen var allmän egendom - för att söka samband och få några råd. På nästa oväntade rast berättade han att rektorn först hade sagt något om "inte nu igen", för att därefter beordra vår kollega att "följa utvecklingen".
Utvecklingen eskalerade när föreläsningen fortsatte då Sten drog fram ett till hälften urdrucket helrör whisky, som han storsint erbjöd oss att dela med honom. Han lovade att inte skvallra för rektorn, vilket konspirationsteoretikerna tolkade som om det faktiskt rörde sig ett test. Vi andra hade en något annorlunda bild av det hela.
Lunchen var efterlängtad, och på eftermiddagen hade vi en annan föreläsare. Vart Sten tog vägen fick vi inte veta förrän påföljande dag, då rektorn vid frukosttid ringde och meddelade att det skulle bli vissa ändringar i kursschemat. Sten hade fått förhinder, och han var själv på väg för att ta över utbildningen. Vad som hade hänt Sten ville han inte gå in på, men killen som hade skött sambandet dagen innan berättade obarmhärtigt detaljerat om hur Sten hoppat i Nybroviken föregående kväll men dragits upp av några poliser. Nu vilade han ut på sitt hotellrum.
Efter kursdagen gick jag och min rumskompis in och kollade hur det var ställt med vår katastrofföreläsare. Vi möttes av en fortfarande frusen Stig, som inte var så meddelsam. På frågan om han var hungrig skakade han på huvudet, men visst, vi kunde ju köpa en hamburgare om vi ändå skulle gå till mcDonalds. Det hade vi ju inte tänkt, men vi travade iväg och köpte en enkel burgare till Stig och varsin Big Mac & Co till oss själva. Det slutade med att Stig förutom sin burgare satte i sig större delen av min pommesportion. Därefter viftade han oss avmätt på dörren.
På onsdag kväll åkte jag och min rumskamrat ut till Solvalla för att sätta sprätt på vårt kurstraktamente. Väl åter meddelade receptionisten att gästen på rum 114 hade sökt oss. Vi möttes av en ganska sarkastisk Stig, som tyckte att vi visat dålig prioriteringsförmåga. Det slutade med att jag fick gå ut och inhandla en Big Mac & Co till vår tilltänkte mentor för att komma på speaking terms med honom igen. Medan Stig tuggade i sig burgaren med stor aptit förklarade han vilken groda till rektor vi hade. När vi lämnade honom verkade Stig åtminstone lite mer välvilligt inställd till oss.
På lunchrasten den fjärde dagen fick jag ett kuvert av konferensvärdinnan. Det var från Stig, som skrev att han beslutat att "lämna cirkusen" som uttryckte det. Några pengar för mina matutlägg innehöll inte kuvertet, Stig skrev däremot att han inte avsåg att fakturera oss för den livsvisdom han delat med sig av.
Därefter försvann vår föreläsare från min horisont, till dess jag något halvår senare av en händelse läste i en lokaltidning att han slagit sig på uppfödning av gödkalvar tillsammans med sin nya livsledsagarinna, en tysk godsägaränka. Under en bild där han med cowboyhatten på nacken stod med armen bakom ryggen på sin kvinna kunde man läsa det om hur han insett att hamburgare var en starkt undervärderad maträtt, och att han hade för avsikt att erbjuda marknaden högklassigt nötkött för att främja näringen.
När jag avslutat min berättelse och tittade upp såg jag mina arbetskamrater skynda mot dörren - klockan närmade sig ju 15.00! Men nästa fredag tänker jag berätta om en annan av mina otaliga kurser. Något straff skall de ju ha...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar