Drama i korvkö

Inte den korvkiosken!

Ett år när reseminnena från semestern varit få får jag väl bjuda på en händelse som har några år på nacken. Den sommaren hade jag begivit mig på en tripp till Dalarna med min nyinköpta bil för att bland annat återse Dan Anderssons finnmark. Resan blev lyckad, bilen spann som en katt och jag hade hittat några perfekta övernattningar, så jag var helnöjd med mina dagar där uppe.

Den sista morgonen hade jag varit på en sista expedition upp till Bringsjöberg, och jag påbörjade inte hemresan förrän en bit in på förmiddagen. Efter några timmars körning söderut kände jag att det var dags för ett mellanmål, så jag tog av in i en liten avkrok för att se om det möjligen fanns någonstans man kunde få sig något till livs.

Det var tomt på genomfarten så när som på en kille som klippte häcken.
"Matställe? Njaaa....", sa han och kliade sig i nacken. "Ja, du har ju korvmojen förstås! Det är väl inte som Lappens direkt, men det är många som spisar där, så helt kass lär det väl inte vara."  Jag fick en vägbeskrivning som inte var så komplicerad, korvkiosken låg vid andra änden av samhället.

Killen hade rätt - det var verkligen många som var matsugna vid korvkiosken! Trots att det var två luckor öppna ringlade det sig dubbla köer framför dem. Det var gubbar i blåställ, en familj med tröttkörda ungar som skrek i falsett och ett tyskt pensionärspar som verkade överlyckliga över att hitta "bratwürst" på menyn - ja, kundkretsen var synnerligen varierad! 

Framför mig stod en bastant dam i övre medelåldern. Plötsligt vände hon sig om och stirrade på mig.
"Men va faan gör du här!", utbrast hon högt på klingande dalmål. "Dig har jag ju inte sett på flera år!"
Jag såg på den korpulenta och lite rynkiga människan framför mig. Jag var säker på att jag aldrig träffat henne tidigare.
"Känner vi varann?", undrade jag försiktigt.
"Känner!", ropade hon högt. "Men för fan Åke, gör dig inte till - vi var ju i alla fall gifta några år!"
Nu började folk runt omkring oss reagera. Deras förstulna blickar och sneda leenden gjorde situationen en aning pinsam.
"Jag är ledsen", försökte jag, "men jag heter inte Åke, och jag är ganska säker på att du förväxlar mig med någon annan!"
Kvinnan log sötsurt.
"Jaha, så du kör med det där fortfarande?" Hon skakade på huvudet. "Vad heter du den här gången då? Är det Gösta, Svante eller Kjell?"
"Gunnar", sa jag, för jag såg ingen anledning att tala om mitt rätta namn för den uppenbart störda människan. "Mitt namn är Gunnar."
Okej Gunnar". Hon gjorde citationstecken med fingrarna när hon nämnde mitt namn. "Vi säger väl det då! Har du flyttat hem till Bettan, eller lämnade du henne också i sticket?"
Kön hade bara sakta ringlat sig framåt några hack, och flera av dem som hade fått sin matportion dröjde sig kvar och tjuvlyssnade.
Jag suckade.
"Du, jag känner ingen Bettan heller, och för övrigt har jag aldrig varit gift, varken med dig eller någon annan!"
Hon böjde huvudet bakåt och skrattade rått. Så vände hon sig till en kille i blåställ i den andra kön.
"Har du hört på maken", skrockade hon. "Kan du förstå att jag en gång gifte mig med en sådan ynkrygg?"
Killen skakade lite besvärat på huvudet och vände bort blicken. Han ville uppenbarligen inte bli inblandad i något familegräl.

Äntligen var hon framme vid luckan. Min påhittade partner överraskade med att bara beställa en korv med bröd. När hon fått den vände hon sig till mig.
"Du, nu går jag och ringer till Bettan, och vore jag som dig skulle jag dra härifrån snabbt som attan! Du vet ju vilket humör hon har!" Därmed avlägsnade min plågoande från platsen och mitt liv.

Killen i luckan tog emot min beställning med ett leende.
"Jaha, så du råkade ut för Sonja?", sa han medan han lade hamburgaren på grillplattan.
"Jaha, det är så hon heter", svarade jag. "Du kanske inte tror mig, men jag känner inte människan!"
Grillkillen skrattade.
"Det är klart att jag tror dig!", skrockade han. "Sonja äter här varje dag, och hon kör igång en ny show varje gång för att få tiden att gå. Vi kallar det för Sonjas korvteater."
Jag vände mig om, lagom för att se en rultig dam klämma i sig sista biten av korven och vika in på en stig in i en park.
Det var första och sista gången jag såg Sonja, och åker jag till Dalarna igen så vet jag var jag inte skall äta...