Inte lat och inte feg

(Egenkomponerad bild)

Han går mot dörren.
"Bli inte ute för länge i kväll - ni har ju match i morgon!"
"Det är lugnt farsan! Vi ska bara hem till Nicke..."

Sju timmar senare, när bilvraket med de tre kropparna påträffats i det djupa diket efter den tvära kurvan återstår det för vakthavande att ringa efter prästen. Det andra samtalet behöver han aldrig ringa, för de ringer upp själva från tidningen.

Prästen lutar sig fram över bordsskivan.
"Skall jag ändå inte ringa efter en läkare?", försöker hon igen.
Mannen som just lagt sin arm över sin hustrus axlar skakar tyst på huvudet.
Polismannen och prästen reser sig. Polisen räcker fram handen, men de två vid bordet reagerar inte.

De blir stående vid sina bilar en kort stund.
"Fy faan!", säger han. "Jag har en grabb nästan i den här killens ålder!"
Prästen skakar på huvudet.
"Man känner sig alltid lika maktlös..."
Signalen från bilen bryter samtalet.
"Mer jobb!", suckar han urskuldande. Hon ler blekt.
"Jag förstår...", säger hon och försvinner kvickt in i bilen. Han hinner ropa "kör försiktigt!" innan han ser baklyktorna försvinna nedför gatan.
"Var det jobbigt?" , frågar vakthavande försiktigt på mobilen.
"Ja, det är tungt!" Polisinspektören sjunker djupt ner i sätet, som för att understryka vad han just sagt. "Fast de har väl knappast tagit det till sig ännu..."
"Nej, det brukar ju vara så", tröstar rösten i andra änden. "De andra två i bilen kom ju från stan, och Lundgren sa att grabbens farsa bara hade skällt för att killen hade tagit hans bil utan lov. Det är väl chocken där också...
Vakthavande tar ny sats.
"Hörru när jag ändå har dig på tråden - köper du med en hel special på vägen in?"
"Ordnar sig! Det var väl därför du ringde?"
Befälet var snabb med att koppla ner förbindelsen.
"Lika bra det...", tänker inspektören bistert, medan han kastar en sista blick mot huset, där ett ensamt stearinljus sprider sitt fladdrande sken mot taket därinne. När han fattar ratten känner han att handflatorna är blöta av svett.

En chefredaktör från en tidning som intervjuas i DN "anser att en journalist ibland mycket väl kan intervjua en förälder vars barn just har dött. Den i hans mening gammaldags synen på journalistik som innebär att reportrar inte får närma sig nyligen sorgdrabbade personer är på väg att försvinna", hävdar han.

Det hinner ringa flera signaler innan de reagerar.
"Det är Micke!", tänker han instinktivt, innan han förvirrat inser att det kan det ju inte vara! Det kommer aldrig mer att vara det.
Rösten på andra sidan luren låter mjuk.
"Hej, jag heter Eva", säger hon. "Jag ringer från tidningen. Ni får säga till om jag stör - ja, det är ju fruktansvärt det som hänt..."
Han tittar ut genom fönstret.
"Så tidigt det börjar bli ljust nu", tänker han.
"Hallå?" Rösten i luren för honom tillbaka till en verklighet han inte känner igen.

 Chefredaktören: "Många vill ge sin version, påverka mediebilden av vad som har hänt eller kanalisera sin oro och kanske sitt missnöje med myndigheterna. Det är inte alltid mer hänsynsfullt att låta bli att intervjua en människa i chock än att göra det".

"Hur var Micke?", frågar hon.
Pappan ler.
"Han är väl som killar i den åldern är! Tjejer och fotboll och så. Ja, du vet!"
Han hör att hon ler tillbaka i telefonen.
"Skönt att få tala med någon", tänker han. "Frugan har ju sitt just nu..."
"Den där kurvan har det ju klagats på en hel del", säger den behagliga rösten sakligt. "Hur ser du på det?"
"Kurvan? Var hände det?", undrar Mickes far. "Jag vet inte riktigt var det var?"
"Nere vid snickerifabriken", förklarar hon, lätt otåligt. "Det har ju hänt en del olyckor där förut..."
"Jaså där... Ja, grannen körde av där förra året, och han gick runt med en lista som jag skrev på. Fast han är ju gammal förstås, så jag tror nog ...
"Så ni klagade på vägen då?", avbryter rösten, nu mer distinkt.
"Jaa, det kan man väl säga...", säger pappan lite brydd.
"Ja, då skall jag väl inte jag störa mer!", fortsätter tjejen i luren. "Bara en fråga till..."
"Jaa?", undrar han, medan han ser en bil köra förbi långsamt på gatan. Föraren och kvinnan vid hans sida tittar ogenerat in i huset.
"Vad gör Olsson ute så här dags?", tänker han förvånat, innan han åter koncentrerar sig på telefonsamtalet.
"Man lär ha hittat en halvdrucken flaska vodka i bilvraket. Hade Micke varit på fest?"
Mannen tittar förvirrat mot sin hustru, som har huvudet begravt i näsduken.
"Bäst att inte fråga henne!", tänker han.
"Nej nej, Micke smakar inte sprit! Han är...var... ju bara sjutton år och idrottskille!"
"Tack då", säger Eva. "Ursäkta att jag störde - ta hand om er nu!"
"Trevlig tjej!", tänker han när han lagt på luren. "Undrar vem hon var?"

"Hur blev vi journalister sådana? Vad är det för cynisk värld vi jobbar i?"... "Är det ett allt hårdnande medieklimat som kräver det? Den ena nyhetsbyrån måste ha bättre material än den andra. Den ena tidningen måste ha mer tårdrypande material än den andra". (Henrik Brandão Jönsson, Expressen.)

"En reporter som inte ens frågar nyligen sorgdrabbade föräldrar om de vill berätta sin historia är lat eller feg. Som journalist måste man orka arbeta med svåra frågor." (Chefredaktören, som f.ö. också arbetar på Expressen).

Det som skrämmer mig personligen mest i katastrofintervjuer är inte de cyniska chefredaktörer eller "icke fega och icke lata" reportrar som skymtar i bakgrunden. Nej, det hemska är det faktum att du och jag sannolikt läser intervjun dagen efter! Och minst lika otäckt är att det nästa gång kanske är någon av våra telefoner som ringer mitt i natten, och våra anhörigas bilder som kommer att möta oss på tidningens första sida dagen därpå. Eller att det kan vara vår egna bild som kommer att finnas där, dagen efter att vi bältat oss i flygfåtöljen, cyklat ner till kiosken för att köpa kvällstidningen eller åkt ut på sjön ut för att dra upp näten.

"Ty fingrarna nästan måste de föra
på oss, och skändligt
sliter en makt vårt hjärta ur oss."
(Friedrich Hölderlin)

(Ursprungligen på Tjavvel 090605, då inklusive musikvideo)