måhända inspirerad till detta av Ivan Kupala och hans vattenvärld, från ett tidigare inlägg.
Ber om överseende, och lovar att den här berättelsen bara ligger kvar över midsommar!
(Egen fri bearbetning av förlaga från nätet.)”Nej Stjärna, låt bli att äta av den där!”
Anna knuffar till kossan, som tittar så förebrående på henne att hon måste skratta.
”Förlåt,”, säger hon, ”Du skulle ju bara dricka vatten – jag trodde du tänkte äta av bolmörten, jag!”
Pigan klappar tröstande kossan på halsen, innan hon försiktigt böjer sig fram över den höga växten.
”Konstigt att något så vackert kan vara farligt”, tänker hon, medan hon fattar tag med fingrarna kring den gula blomman. För ett ögonblick funderar hon på att bryta av en kvist och ta med i buketten som hon skall lägga under kudden, men det kanske är riskabelt att blanda in något annat än de sju riktiga?
Annas funderingar avbryts när en av de många flugorna som härjar kring kossorna förirrar sig in i hennes mun. Hostattacken är ofrånkomlig. Snabbt stoppar hon två fingrar i svalget och lyckas få upp flygfäet. Samtidigt som hon spottar ut den känner hon en lite bitter smak på tungan.
”Flugor smakar verkligen inte gott – tur att man inte är fågel!”, tänker hon medan hon går mot ån för att skölja ur munnen.
Anna vaknade till med ett ryck när hon hörde musiken från ängen på andra sidan ån. Hon måste ha somnat på åbrinken igen! Det rinnande vattnet hade alltid samma sövande verkan på henne, och husbonn hade förargat väckt henne mer än en gång här nere. Mörkret hade sänkt sig, om man nu kunde tala om mörker så här på årets ljusaste natt. Hon tänkte på drängen som hade påstått att uppe i Norrland gick solen inte ner ens på nätterna så här års. Det andra gårdsfolket hade skrattat ut honom, och efter det fick han heta ”Ljushuvvet”. Hon kunde inte låta bli att skratta för sig själv åt minnet av den token.
Men musiken… Inte hade hon hört något om något midsommardansande nere på byn! Kanske var det skomakarn som hade bjudit in sina suparkompisar? Nej, hans valhänta stråkföring kände Anna igen – det här var något annat! Hon blev alldeles varm om kinderna när hon hörde den hetsande takten stiga och falla och återkomma i repriser som lät allt bättre, som om musiken skrev sig själv just nu. Hon måste bara se vem den spelemannen var! Anna tog av sig skorna och vadade över ån på de glatta klapperstenarna.
Åbondens glänta var som gjord för dans, vilket var till förtret för bonden själv. Han var kyrkvärd, och såg dansen som en svår sorts synd, men så hade han aldrig blivit blivit gift heller, tänkte Anna muntert. Åt traditionen hade han ändå stått sig slätt – här hade ungdomen mötts till dans i generationer, och många av traktens gifta par hade råkats här för första gången. Hon stannade förvånat. Mitt i gläntan flammade en stor eld, som ungdomarna dansade kring. Men de var bara några stycken, och ingen som hon kände igen. Kanske var de bortìfrån grannsocknen? Anna hade hört ryktas att deras dansstuga brunnit ner där, så att de ingenstans hade att mötas längre. Längre hann hon inte i sina funderingar, förrän en munter dräng drog in henne i dansens virvlar.
Det kändes som om hon dansat i timmar med samme kavaljer, utan att de fått ögonkontakt eller utväxlat ett endaste ord. Men det underligaste av allt var spelmannen, som satt på en sten i skogsridån mörker, utan att förtröttas eller visa sig. Anna kände sig illa till mods, och lyckades lösgöra sig från sin kavaljer. Då tystnade plötsligt musiken, och de dansande stannade upp. Snabbt bröt de upp och började gå bort längs vägen, utan att de berörde varandra som ungdomar annars brukade göra, och ingen av dem sade något, men någon vände sig om såg med skräck i blicken åt hennes håll. Anna rös till där hon stod i gläntan. Då kände hon en hand på sin axel! Spelmannen hade lossgjort sig från skogsbrynet, och när Anna såg in i hans ögon kände hon att hans musik löpte vidare i den mörka blicken.
”Får jag göra dig följe hem, Anna?” frågade han, och Anna ryckte till.
”Hur vet du vad jag heter?, frågade hon misstänksamt.
”Jag bara kände det på mig”, sade mannen leende. ”Och nu kommer jag aldrig att glömma det!”
”Vad heter du själv då främling, som spelar så bra?”, undrade Anna. Hon förvånades över sin oräddhet.
”Jag heter Petter”, svarade spelmannen. ”Fast jag föredrar att man säger Per.”
Han bjöd henne sin arm, och Anna tog den med viss tvekan.
De gick vägen fram under tystnad, och Anna noterade att mannen vid hennes sida plötsligt verkade spänd. Hon började planera hur hon skulle kunna fly, när hennes kalkylerande avbröts av ett våldsamt plaskande från ån, och en reslig vit häst lossgjorde sig ur vassen! Utan att tveka gled hon ur Pers grepp, sparkade av sig skorna och sprang i fatt hästen. Med ett vigt hopp gled Anna upp på djurets rygg, och kände triumferande hur hästen reagerade på hennes maningar. Snabbt gled den ut i strömfåran, och Anna kände vattnet omsluta dem båda.
På midsommardagens morgon återfanns Petter sittande på en sten nere vid ån. Han talade osammanhängande, och det tog en stund innan de snabbt tillströmmande åhörarna förstod att han hade råkat Anna, en piga som drunknat just en midsommarnatt för många år sedan. Pigan hade sedan aldrig hade återfunnits, men man hade sett hennes spår vid åkanten, märkligt nog tillsammans med hovspår från en häst. Några ungdomar som mött henne samma kväll uppe vid Åbondens var säkra på att hon måste ha fått i sig av bolmörten. Men alltsedan dess hände det sig att hon visade sig ibland i midsommarnatten, alltid åtföljd av en vit häst.
Länge talades det i byn om hur det gått till när Petter bröt itu sin fiol, men med tiden föll det i glömska. Fast skulle du råka passera den här bygden en midsommarkväll och få se den vita hästen gå och beta vid älvstranden så bör du nog undvika att stanna till! För vem vet, Anna kanske är ute efter sällskap...
Det var en fin midsommarnovell om Bäckahästen, Peter.
Du får väl titta lite extra på damerna vid Mölndalsån, så Du inte trillar i :)
Kvarnfallet är ju en perfekt miljö för Näcken..
Ha det gott- Eivor
Näcken har sin reserverade sittplats uppe i fallet, helt klart! Fast för min del utgör nog hästarna på Åbyfältet en större fara, vita eller ej... ;-)
Det var en ruskigt svenskt och spännande sak, den ska du väl vara stolt över!
Mystik kring midsommar är bara kul!
Trevlig Midsommar!
Roligt om jag lyckades skrämma upp dig lite! ;-)
Hoppas din helg blir lugnare, och att de vita hästarna stannar i hagarna...
Hälsn.
Peter